Ett slag i magen

Nu på morgonen kom en fråga i en facebook-grupp som jag är med i. Den löd ungefär såhär:  ”Vi har sått största andelen av våra åkrar men har lite kvar, hur har ni det i vårbruket?”

Den frågan kom som ett slag i magen, med många tankar som följd. Många av kommentarerna bekräftade att de flesta redan sått in alla åkrar. Såhär såg det ut här hemma i morse.

Vi bor i ett avlångt land, lite av Sveriges charm tycker turisterna. Inte lika roligt tycker en del av oss. I ena landsänden kan det vara dags för en första skörd samtidigt som det i den andra i bästa fall kan vara dags att börja så. Vem som helst förstår att alla näringsidkare runt om i riket har väldigt olika förutsättningar och värst kanske det slår för bönderna.

Nu då vi är medlemmar i EU så vill ju även folket ute i Europa lägga sig i dessa förhållanden. Det är nämligen så att bönderna som verkar här där snön fortfarande ligger djup, tidigare kunnat söka något som kallats för kompensationsbidrag. Ett bidrag som skulle kompensera lite för att vi lever i ett kargare klimat och dras med större kostnader. Det här bidraget kommer dock att göras om eftersom att avtalet om frihandel gör att Sverige begränsas i möjligheterna att ha olika regler. I Sommar väntas de nya reglerna träda i kraft efter att EU-kommissionen godkänt dem, innan dess vet vi inte riktigt vad de nya reglerna kommer innebära men mycket tyder på att de kommer skärpas.

Man kan ju undra vad människorna som verkar i de här regionerna har att göra med vårt jordbruk? Finns det några likheter över huvud taget? Ja, det är klart. Principen för fotosyntesen är ju densamma men där slutar nog likheterna.

Vinodling i Rioja
Vinodling i Rioja

Kan det verkligen finnas fog för att någon ska sitta i Bryssel och tycka till om det här:

Siksjönäs idag
Siksjönäs idag

Kontra det här:

Småland i morse
Småland i morse
Värmland förra veckan
Värmland förra veckan

Ska vi som valt att bosätta oss här

skylla oss själva eller ska vi bli kompenserade? Ja, det är ju frågan det. Vi kan ju alltid flytta neröver där jorden är bördigare och klimatet varmare men frågan är väl om det är rätt väg att gå? Kommer vi rymmas? Kommer marken räcka till för att försörja oss alla om vi flyttar ner? Inom Sverige men även inom hela Europa finns ingen norm, det ser olika ut överallt. Det måste få vara olika, människorna är också olika.

Om några veckor får vi också börja med vårbruket då är vi tacksamma att vi bor där vi bor, då glömmer vi vår bitterhet. Men det faktum att det är omöjligt för oss att konkurrera på en global marknad kvarstår.

Jag förstår ju att frihandelsavtalen öppnat upp världsmarknaden och att det varit enormt positivt för många stora exportörer. Jag förstår också att mycket av U-ländernas modernisering och utveckling beror på frihandelsavtalen och att många människor dragit stor nytta av dem men måste vi göra allt så komplicerat och måste allt vara så himla stort för att vara lönsamt?