Gudomligt möte

I Natt kom Gud (Shiva, Allah, Buddha, Universum eller vad man nu vill kalla Gud för) till mig och sa: -Ida, jag ska ställa dig en fråga.

Oh my…. tänker jag. Att ställas mot väggen i sådana här religiösa sammanhang brukar inte innebära något lättsamt kafferastskvaller,  men man säger ju inte emot Gud liksom så jag svarar: -Låt höra.

– Hur ser du på detta med djurhållning Ida? Vill du ta den lättsamma vägen och låta andra ta hand om boskapsskötseln eller är du beredd att ta ansvar?

Va, tänker jag. Gud vet väl om att jag redan gjort mitt val, vi har djur och jag gillar faktiskt detta med att ta ansvar både för djuren men såklart även för vår matförsörjning. Var är twisten, själva gåtan? Jag funderar en liten stund men kan inte se att det finns något annat svar: – Jag är beredd att ta ansvar. Jag gillar att jobba och det gör jag gärna med djur, svarar jag.

– Då ska jag berätta en sak för dig Ida, säger Gud. Att ha väldigt många djur i stora besättningar är på många sätt enklare än att ha det som ni har det på er lilla farm. I stora besättningar får inte svaga eller annorlunda individer något direkt utrymme. För att överleva måste de smälta in i flocken, ingen får sticka ut åt något håll.  Sticker man ut blir man lätt ett byte både för rovdjur men även för sina egna flockmedlemmar. För att en stor flock ska må bra måste alla vara likadana annars blir det kaos. Så har jag skapat det. I er lilla besättning funkar det att ha ett lamm som måste flaskmatas och en ko med konstiga horn, men det hade aldrig fungerat om ni haft flera hundra djur, då hade ni aldrig orkat och det hade heller inte varit bra för djuren om ni låtit de annorlunda individerna leva och föröka sig. Det hade stört ordningen och fler hade farit illa. På många sätt är det mycket enklare att ha en stor djurbesättning, det är dessutom mer ekonomiskt. Vill du inte skala upp produktionen Ida?

Hmmm, det är alltså här twisten kommer, tänker jag. Vad vill Gud att jag svarar nu? Nä, den enkla vägen har aldrig varit min grej. Jag gillar olika. De här tokiga djuren som kanske inte passar in i en stor djurbesättning och som ibland driver mig näst intill vansinne har också många extremt positiva egenskaper, egenskaper som de andra mer ”normala” djuren saknar. -Jag måste nog ändå svara nej på den frågan säger jag. Det här med storskaligt känns inte riktigt som min grej.

-Det glädjer mig att du ändå valt den här småskaliga produktionen Ida, säger Gud. Alla individer behövs och de tillför något gott på sitt sätt. Storskalig produktion behövs också i dagsläget så som ni valt att utveckla samhället men för att folket ska må riktigt bra behöver fler bromsa upp. Nu tänker jag snart komma till min poäng med detta möte. Jag ville inte träffas för att prata om djur utan om er människor. Det är nämligen så att samma förhållande gäller för er och nu tänker jag framförallt på barnen. Det är mycket lättare och mer ekonomiska att bo i stora samhällen och sätta barnen i stora skolor. Men i stora grupper finns det inget utrymme för olikheter. Om varje barn ska få möjlighet att utvecklas till sin fulla potential så som jag planerat för dem måste de få göra det i sin egen takt och på sitt eget sätt och det gör de bäst i inte allt för stora grupper. Det kräver mer av er vuxna, det kostar mer och det kräver att ni är beredda att ta ansvar.

Sedan vaknar jag av att telefonen tjuter, fulmar fram den och lyckas swipa bort alarmet. I bakgrunden ser jag att en av mina facebookvänner kommenterat ett inlägg om att Lycksele kommun beslutat att lägga ner 4 byskolor…….