Meningen med föreningen

Sverige i allmänhet och kanske Norrland i synnerhet är föreningstätt.

Vi har bl.a bostadsföreningar, vatten- och avloppsföreningar,  byastugeföreningar, fackföreningar, branschföreningar, politiska föreningar, intresseföreningar, idrottsföreningar och skogsägarföreningar. Vi har sedan typ tideräkningens början och kanske till och med ännu tidigare förstått att tillsammans är vi starka, och våra möjligheter att påverka vår situation ökar avsevärt om vi går ihop med människor som strävar mot samma mål.

Själva upprinnelsen till skogägarföreningarnas bildande var att de enskilda skogägarna var missnöjda med affärsrelationen de hade med dåtidens virkesindustri. Man ansåg att man fick dåligt betalt för sin skog och man hade stundtals till och med svårt att få sälja sitt virke. Skogägarna såg affärsmöjligheter i detta, om man gick samman kunde man påverka marknaden, kanske till och med starta ett eget sågverk och på så sätt behålla hela förtjänsten själv. Ungefär såhär bildas alla föreningar. Man ser att det finns pengar eller andra värden att tjäna på att gå samman, man ser också att man får möjlighet att i större utsträckning kunna påverka sin framtid, man blir inte lika beroende av ”överheten”.

Just detta driv, människors längtan efter att få vara med att bestämma och påverka lockar också fram engagemang. Människor kan ägna åtskilliga ideella arbetstimmar, ja vissa går så långt att de i princip viger sitt liv åt föreningsverksarbetet. Just detta ideella driv har på många sätt varit med och byggt upp Sverige. Utan föreningarna, utan alla oavlönade arbetstimmar som både inbitna eldsjälar och vanliga föreningsmedlemmar lagt ner hade vi inte haft så många sågverk i Norrland, några löneavtal eller idrottare.

Tyvärr är det långt ifrån alla föreningar som går som tåget just nu. Många små föreningar tenderar att tyna bort och andra föreningar sväller och blir på tok för stora. Balansgången där i mellan är inte enkel. Småföreningarna tampas med enorma problem pga sviktande medlemsantal. Idag är det svårt att få folk att engagera sig då alla har så fullt upp med racet i ekorrhjulet. Lösningen är ofta att anställa någon i föreningen som sköter de tunga bitarna som administration eller vaktmästeri. Ibland är detta en strålande lösning och föreningen växer. Ibland går det så bra att man förutom personal också måste anställa en stab och en VD, i detta skede kommer nästa stora utmaning. Staben och ledningens arbete hamnar ofta på ett huvudkontor och kontakten med medlemmarna blir svår att hålla vid liv. Missförstånd uppstår och medlemmarna blir missnöjda. Just detta har hänt hos åtskilliga föreningar, man har liksom växt ur sin kostym och glömt bort vems ärenden man är anställd att gå. Kommunal är ett lysande exempel på hur en förening kan ramla över på fel sida….ordentligt.

Jag skulle vilja skicka ut en fredagspåminnelse till alla förtroendevalda och alla som är anställda av en förening: – Kom ihåg vems intressen och drömmar du ska jobba för att införliva! Går man bara tillbaka och kollar vad grundtanken med föreningen en gång var och vad den genomsnittlige medlemmen önskar av sitt medlemskap är chansen stor att det blir bra, och kanske hittar man också engagemang och driv hos den enskilde medlemmen.