Mina barn är överviktiga

Min dotter på nyss fyllda 8 år kom hem en dag och frågade om hon var överviktig. Nä, sa jag, du är välmående. Dottern är inte pinnsmal men hon springer, cyklar, åker slalom, simmar som en fisk och i somras deltog hon med mycket stor glädje i landsslagets fotbollsskola. Hon beter sig alltså som de flesta andra 8-åringar. Visst gillar hon också att blippa på telefonen men man kan väl inte kräva att ungarna ska hoppa och skutta varenda vaken minut?

Dottern insisterade iaf på att vi skulle kolla om hon var överviktig. Jag googlade fram en bmi-tabell för barn, vägde och mätade henne, resultatet ploppade fram: DITT BARN LIDER AV ÖVERVIKT (på gränsen till fetma)

Jag förklarade att det mest troligt var fel på räknaren, vi beslutade därför att kontrollera med sonens siffror. Sonen är nämligen absolut inte överviktig. Han är inte undernärd men verkligen inte för stor. Tror ni inte att även han klassades som överviktig.

Jag klappade ihop datorn och försäkrade att de var normala båda två. Men så slog mig just detta med ”normal”, vadå normal? Så länge ungarna är friska och rörliga borde de väl vara bra, oavsett hur de ser ut? Vem bestämmer vad som är normalt och vad som är fel? Den som bäst kan avgöra om det är något fel på kroppen borde väl vara en själv. Man kan mycket väl anses vara överviktig men vara betydligt mycket friskare än en som klassas normalviktig.

Förr i tiden ansågs präktiga barn vara detsamma som friska barn, att vara präktig då var ungefär detsamma som att vara mullig eller snarare tjock idag.

Tittar jag på mina djur så är de första individerna som angrips av sjukdomar eller parasiter de som är nedsatta. Flaskmatade lamm, lite utstötta tuppkycklingar, gamla värphöns eller i övrigt klena individer är de som åker dit först. Rejäla välmående djur drabbas inte av benkvalster, löss eller sjukdomar i samma utsträckning. Varför skulle inte detta resonemang hålla även då det kommer till människosläktet?

Här hemma äter vi smör, grädde, kött, fisk och potatis. Det mesta är hemlagat och inga lightprodukter över huvud taget. Barnen är matglada och äter av allt. Visst köper vi också lördagsgodis ibland men jag tycker verkligen inte att de konsumerar detta i någon överdriven mängd, och kakor och kex köper vi ytterst sälla. Mängden transfett som vi får i oss torde vara försvinnande liten. Sonen har visserligen lidit av astma och allergi men han börjar bli betydligt bättre, för övrigt är de friska av sig och ingen av dem har (peppar peppar) haft vare sig löss eller mask.

När andra föräldrar tjatar och trugar, då sitter mina och glufsar i sig från alla karotter på bordet. Det har hänt att jag nästan känt skam inför hur de äter i förhållande till andra barn, men varför ska jag känna så? Det är förtusan mat de äter, inte kakor,chips och godis. Stuprörsjeansen från H&M`s barnavdelning sitter kanske inte så bra men det är ju trots allt bara ett påhittat ideal. Det är någon annan som tycker att barn inte ska ha något underhudsfett. Vet inte om det är de som designar kläder, media, kändisar eller landstinget som har tagit sig friheten att bestämma hur ungarna ska se ut men det är i all fall inte jag.

Hur kunde idealet förändras från präktig och välmående till sjukligt smal? Var finns logiken? Kanske finns det till och med samhällsekonomiska vinster att hämta hem om vi försöker styra om idealet igen (tänker på kostnader för både sjukvård och psykvård).

Jag tycker hur som helst inte att de här barnen ser ut att lida speciellt mycket av sin övervikt. Gör du?

Präktig och välmående

(Ungarna är medvetna om att jag skriver det här inlägget, de tycker också att det är bra om fler tycker att det är viktigare hur man mår än hur man ser ut)

3 Kommentarer

  1. Jag hade förmånen att få träffa din dotter på stallet och NEJ hon är inte överviktig eller fet. Hon kommer klara sig bra i livet (om vi inte ska titta på vilken industri som sponsrar studien) jag tror vi MÅSTE ifrågasätta lite för riktig mat och natur är egentligen sund bondförnuft som kommer hålla människor sunda och friska genom allt.

  2. Faktum är att BMI bara går att vända som en fingervisning för vuxna människor och oavsett vilket inte tar hänsyn till mängden muskler i förhållande till fett. Därför skall man slänga BMI åt helvetet, helt utan samvetskval, och i stället göra precis som du gör: använda ögonen och ifrågasätta vad som är normalt. Det har växlat både i tid och kultur. Det som nog inte växlat lika mycket är människors strävan efter att uppnå de oftast ouppnåeliga idealen. Där har vi allesammans mycket att fundera kring.

  3. Hej, jag har också ett BMI som säger att jag är överviktig. Dock uppfattas jag av folk i min omgivning som smal eller i alla fall inte tjock. Jag har ett väldigt fysiskt arbete och har alltid varit aktiv därför är min muskelmassa mycket högre än vad BMI förutsätter.

Kommentarerna är stängda.