När Ryssen kommer

Ibland tänker jag att vi bara ska vara tysta, men bara ibland. Oftast är jag upprörd över att inlandet och kanske främst Norrland mjölkas på tillgångar samtidigt som vi får allra minst för våra skattepengar. Det är orättvist och orättvisor upprör.

Men så kommer stunderna när jag tänkter att vi kanske gör klokast i att bara vara tysta.

Tänk om bara bråkdelen av alla stadsmänniskor förstår vad de går miste om, då kommer de väl farandes med sina flyttlass fortare än vi hinner säga ”skogsfågel”. Såhär ser det ut när jag åker till jobbet på mornarna.

Man blir hänförd. Precis ALLT är vackert och vi har ALLT vi kan önska oss. Vad är det egentligen vi strävar efter när vi är missnöjda? Inte det här iaf.

Det finns verkligen INGENTING som är charmigt eller vackert med trängseln i storstan, så det är inte dit vi vill komma, men lite mer förståelse för våra förutsättningar hade såklart inte skadat.

Jag har en granne som brukar säga: ”Vänta bara, snart får vi gräva av vägen i Staburnäs, annars blir vi snart invaderade”. Staburnäs är byn där asfalten börjar, där civilisationen tar vid. På andra sidan finns ”dom”, på vår sida är det ”vi”, vi som bildar en gemenskap, ett lag. Det är vi och dom. När Ryssen kommer finns inte en tanke på att dela med sig till ”dom”.

Vi har snart nått en punkt där de som lever i glesbygd känner att de inte har något att förlora, snarare allt att vinna på att bryta sig loss. Vi har allt vi behöver för att överleva men hur är det beställt med de som gör av med våra skattepengar?

Även om vi inte pratar krig och kris tror jag det här kommer bli en av de viktigaste valfrågorna i höst. Hur kan vi utforma en politik som motverkar splittring och främjar laganda?