Raning med potential!

Västerbotten var under slutet av 1700 och under 1800-talet Sveriges snabbast växande region. Detta på grund av Västerbottningarnas finurlighet vad gäller odling och nyttande av naturen. Här dämde man vintertid upp odlingsmarken för att närings- och syrerikt vatten skulle strömma in på området.

Dammängarna i Svansele
Dammängarna i Svansele

Man lät isen lyfta sly och annan vegetation. På våren släppte man ut vattnet och isen tryckte då till ojämnheter. Det näringsrika slammet berikade marken med viktiga mineraler. Höet väste och blev kraftigt, slogs, torkades i hässjor och förvardes i lador. Bakom vårt hus finns sådana här dammängar. Jag har en önskan om att återuppta brukandet av dessa någon gång i framtiden.

Raning
Raning

Nu passade vi på att ta båten ut på området, det är endast nu när vattnet står som högst som det är möjligt att vistas här (förutom på vintern förstås). Här växer nästan 2 meter högt sly numera istället för näringsrikt hö. Det är inget område där varken djur eller människor trivs.

Ogästvänligt är bara förnamnet
Ogästvänligt är bara förnamnet

Hade här varit vatten året runt hade kanske fåglar lockats hit men på sommaren är det bara en sölig bäck här. Inga fiskar verkar heller trivas här och inte några andra djur större än insekter heller. De tar sig helt enkelt inte fram. Det är väl endast bävern då, men den här hyddan tror jag varit tom i många år.

Bäverhydda
Bäverhydda

Svårt att föreställa sig att detta område kanske varit en av förutsättningarna för att byn hamnade just här.  ”Ogästvänligt” är bara förnamnet men det finns helt klart iaf en enorm utvecklingspotential 🙂