Torsten Gavelin

Någon har någon gång försett mig eller någon i min familj med en i allra högsta grad intressant bok. Jag hittade nämligen denna i bokhyllan igår kväll när jag letade något att läsa.

Glesbygdare, Vilhelmina

Boken är utgiven 1970 och är ett försök att belysa och motverka dåtidens politikers systematiska arbete med att avfolka landsbygden. Jag har inte hunnit läsa så värst många kapitel än men texterna bygger på intervjuer med kända och okända människor i främst Vilhelmina kommun. Varför författarna valde just Vilhelmina berodde på att vår kommun ansågs ha goda förutsättningar att stå emot rådande urbanisering. Detta dels pga av ett starkt näringsliv men också planerna på att öppna Stekenjokkgruvan.

Sista kapitlet jag läste innan jag somnade var en intervju med Torsten Gavelin från Laxbäcken. Jag som är född 1980 minns hur vi brukade plocka jordgubbar på självplock i Malgovik, jag minns också de enorma potatislanden och jag minns att min mamma och pappa här hemma i Siksjönäs anlade en vinbärsodling när vi var riktigt små. Nu först förstår jag varifrån deras vinbärsodlingsideer kom från, och nu grämer jag mig att jag inte var född på Torsens tid, då hade jag kunnat lobba för hans ideer på ett helt annat sätt än vad man kunde då, jag hade direkt sökt jobb hos honom och försökt lära mig allt han kunde, vilken man. Han hade idéer om hur hela kommunen skulle kunna försörjas genom odling av utsädespotatis. Vi har nämligen förutsättningar som inte finns någon annan stans för att odla virusfritt utsäde. Han hade också tänkt ut färdiga koncept med logistik och förvaring för hur dessa potatisodlare skulle få fler ben att stå på genom att producera, kött, mjölkprodukter, bär och andra grödor. Allt utifrån en agronoms vetenskapliga studier, han visste att vi hade bättre förutsättningar än på många andra ställen att kunna försörja oss på jordbruk. Att våra jordgubbar mognar senare jämfört med i södra Sverige beskriver Torsten endast som ett framgångsrecept, man blir nämligen ensam om att kunna leverera färska jordgubbar så sent på sommaren. Vilhelmina, en jordbrukskommun.

Nu sitter vi här och har facit i handen. Vi vet hur det gick. Tydligt är att ingen hade kunnat befara att det skulle gå så illa så snabbt. Jag citerar boken och Torsten: ”Utvecklingen på jordbruksområdet har varit katastrofal i de här trakterna. Idag är 400 familjer  inom kommunen verksamma jordbrukare – i början av 50-talet var det dubbelt så många. Kortsiktigt måste vi därför slå vakt om det jordbruk vi har och bli mer positivt inställda till hanteringen!” 

Nu pratas det mycket om hur turismen ska lyfta kommunen. Men jag tror att vi börjat i fel ände. Innan vi kan få en strid ström av turister att försörja oss på måste det finnas ett blomstrande näringsliv som kan ta hand om dem, och vore det då inte mest logiskt om bygga upp det näringslivet kring det vi har och det vi kan, nämligen jord och skog?!

När vi för en vecka sedan åkte buss genom Kreta (vi fick pga strejken åka buss till en annan flygplats) iakttog jag både min egen men även övriga bussresenärers reaktion på omgivningen. Det som fångade vår uppmärksamhet var apelsin- och olivodlingarna. Nån gång fick vi även syn på en get som gick och krafsade i gruset, då ropade alla barn (även våra egna): -TITTA GETEN!!! Det var inte ”titta solstolen” eller ”titta människor i badkläder”.

Jag längtar redan till kvällningen då jag får plocka fram min bok igen.

 

1 Kommentar

Kommentarerna är stängda.