Vilken natt

I går när jag lagt mig och nästan somnat hör jag ett märkligt ljud. Först tror jag att det är Elna eller Mattias som snarkar men efter en stund inser jag att det mest troligt är ett får som bräker för full hals. Jag tar på mig jackan och stövlarna och smyger ut. Mina misstankar visar sig vara helt korrekta, det är en tacka som står och skriker mitt uppe i sitt värkarbete. Jag sätter upp grindar och ordnar en egen box åt henne i ligghallen. Till sist kommer det ut två små klövar och även en liten nos. Tackan pustar och frustar och det känns som en evighet. Jag resonerar med både henne och mig själv och kommer fram till att när nästa värk kommer, då drar jag i klövarna. Med lite teamwork får lammet ut huvudet och jag ser att det lever. Under nästa värk får vi ut frambenen och då slurpar resen av kroppen också ut av bara farten. Det är en stor och fin bagge. Direkt efteråt kommer vad som ser ut som hela efterbörden. Jaha, var detta allt tänker jag. Hon som fick två ifjol och har varit så stor?!

Tackan slickar lammet minutiöst och på ett nafs är han upp och äter så att det smaskar och rinner ur mungiporna. Jag hämtar en stege och en värmelampa som jag sätter upp, precis då jag ska gå in ser jag en blåsa som hänger ut där bak. Tackan lägger sig ner och skriker till, det kommer ut ytterligare två små klövar och jag hjälper även detta lammet ut men Nr 2 ser inte ut att vara vid liv och är betydligt mycket mindre än det första. Tackan ligger kvar så jag lägger fram lammet framför hennes nos och då slickar hon och tvättar. Till sist hostar den lilla till och drar sitt första andetag. Det är ett mikroskopiskt litet tacklamm. Därefter kommer en stor vätskefylld ballong ut och i den är det ett ganska stort kritvitt tacklamm. De två stora lammen kommer upp på benen direkt och äter men den lilla orkar inte ställa sig. Jag tar till sist en handduk och gnuggar henne torr. Jag lyckas pressa ur några droppar råmjölk som Pyttis får i sig och sedan ger jag henne en skvätt ersättning. Då jag hållit henne i famnen en stund och gnuggat får hon upp värmen. Hon verkar också ha fått tillräckligt med energi för nu kommer hon upp på alla fyra benen. Mamman fortsätter att pyssla om alla tre, då går jag in.

Klockan hade redan hunnit slå 02.00 innan jag var tillbaka i sängen men jag hade ändå svårt att somna. Vilken natt alltså. Idag är alla tre uppe och skuttar, men vi håller ett extra öga på Pyttis.

Jag är verkligen glad att vi skaffade just dessa får. De är av rasen Åsenfår. De har lätta lamningar och passar nybörjare som oss perfekt. Tackan hade säkert fixat detta själv. Hade jag inte varit där hade möjligtvis inte den lilla kommit upp på benen, vilket vore jättetråkigt men på ett sätt ändå bra. Det här är en ras som under många år anpassats efter vårt nordiska karga klimat och våra knappa resurser. De starka överlever och de svaga sållas bort. När vi hjälper naturen på traven på det här sättet överlever de flesta individer vilket gör att vi i förlängningen får en ”svagare” ras.  Men man kan ju inte låta bli att göra vad man kan <3

2 Kommentarer

  1. Fula föräldrar kan trots det få vackra barn.
    Men du har onekligen en kunskap i genetikens grymma värld Ida.
    När du ger mjölkersättning, så glöm inte bort att du måste massera pyttens mage en stund för att den inte ska få kolik. Samma sak med rådjurskid man tar hand om. De dör direkt om man glömmer att ge den massage som motsvarar getens slickande utgör. Deras peristaltik är lite för svagt utvecklad genast i början, men är lammet välväxt och stort, kan det fungera utan massage, men då brukar å andra sidan mjölkersättning inte behövas.

    • Ja, det är både på gott och ont det här med att hjälpa småliven. Skulle vi skippa avmaskningsmedel, nappflaskor och värmelampor så skulle de som överlever också bli väldigt mycket mer lättskötta och i förlängningen då också ekonomiska. Det finns alltid två sidor på myntet.

Kommentarerna är stängda.