Visst kan man leva på 15 000 kr

Hamnade i en facebook-diskussion härom dagen. Det hela började med att någon lagt upp ett citat av Annie Lööf: ”Absolut kan man leva på 15 000 i månaden, det finns pensionärer som lever på runt 10 000” följt av texten Annie Lööf, partiledardebatten i Agenda, 6 maj 2018, tjänar själv 120 000 kr i månaden. 

En rad kommentarer följde där det bl.a stod att Annie var en idiot samt emojis som spydde och var arga.

Jag vill börja med att poängtera att jag inte själv bestämt hur jag ska rösta i höst men i just den här frågan håller jag med Centern och Annie Lööf. Det går absolut att leva på 15 000 kr. Själv har jag levt på betydligt mindre i större delen av mitt liv och jag tror inte att speciellt många ser på mig som fattig, själv tänker jag på mig som enormt rik. Vi har i stort sett allt man kan önska. Visst skulle jag kunna sätta sprätt på flera miljoner om jag fick, men det är inget jag går och önskar mig dagligen.

När jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder flyttade jag direkt ihop med min man. Han tjänade mellan 5-6 tusen kronor i månaden genom att jobba åt sin pappa i hans företag. Själv hade jag studiebidraget samt att jag jobbade om somrarna. Vi bodde i en lägenhet i Åsele. Huset var så gammalt att fönsterrutorna ”runnit”, tvättstugan var så skruttig att jag nu inte kan tänka på den utan att rysa. Vi hade plockat ihop möbler och husgeråd som stått undanstoppade på folks vindar. TV`n som mätte 14″ var såklart tjock och kom från Mattias pojkrum. Vi var supernöjda med vårt gemensamma hem, det kostade oss ca 2300 kronor i månaden. Då liksom nu tyckte vi att vi levde som kungar, då kom vi inte ens upp i närheten av en GEMENSAM inkomst om 15 000 kronor i månaden, året var 1997.

Efter något år lade svärfar ner företaget och Mattias fick jobb hos en ny arbetsgivare. Han började med att jobba ”7-dagars”, då var han ledig i 7 dagar och låg borta och jobbade i 7 dagar. När han kom hem för att vara ledig första 7-dagarsperioden frågade min pappa om han inte kunde hänga med honom och jobba 5 dagar på hans jobb då de behövde en traktorförare. Jag minns så väl den första löneutbetalningen den månade. Vi hade åkt till Vilhelmina för att gå på fest, Mattias tog ut några hundralappar i bankomaten och kom tillbaka likblek. Någon hade satt in inte mindre än 14 000 kronor på kontot. Vi bestämde oss för att inte röra pengarna då det uppenbarligen blivit något fel, men det visade sig stämma och nästa månad fick han ut ytterligare ett par tusenlappar.

Jag är såklart inte mot en positiv generell löneökning, men Annie har rätt. Det går att leva på 15 000 kr i månaden (vi har haft låg inflation sedan 1997).

Facebook-diskussionen mynnade ut i att handla om ungdomslöner och ”instegsjobb”. Centerpartiet vill införa lägre ingångslöner för de kategorier människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden, så som nyanlända och ungdomar.  Motståndarna till förslaget menar att det vore början till en  kvinnofälla och direkt vansinnigt. Man hävdar att lika lön för lika arbete alltid är viktigast, men det är nog just där vi har pudelns kärna, LIKA arbete.

Jag har haft både ungdomar och pensionärer anställda. En pensionär kommer kanske inte med så många nya idéer men de utför arbetet exakt så som man förväntar sig, de kommer i tid, de är aldrig sjuk, de kommer aldrig sent och de uppvisar affärsmässighet och god arbetsmoral. Ungdomar kan absolut vara duktiga på att arbeta bara de får vara lediga fredagar, hembygdsdagarna, Åsele marknad, Storsjöyran, på sin födelsedag, när de skaffat hundvalp samt på måndagar när de varit på fest under helgen. De måste också vara sjukskrivna när de exempelvis slitit av korsbandet i knäet under bandyträningen, ramlat på en isfläck när de skulle gå hem från puben samt när de brutit foten efter att de försökt göra en back-flip med skotern.

Vi har ett problem med hög arbetslöshet bland ungdomar, det kan vi inte bortse ifrån. Att sänka ingångslönerna för dem som befinner sig i utanförskap kan vara ett sätt att vända den negativa trenden, att inte göra någon förändring alls kommer knappast göra någon nämnvärd skillnad. Arbetsgivarna måste våga släppa in ungdomar och andra som befinner sig utanför arbetsmarknaden men marginalerna är för små idag, ingen vågar chansa.

Samtidigt som motståndarna till den här typen av förslag uttrycker sin förskräckelse sitter ungefär 115 000 arbetslösa ungdomar på sina rumpor och inväntar pengar, mat och husrum från närstående eller samhället.  Så Annie, i den här frågan håller jag fullständigt med dig. Jag har ju själv barn och jag vill att de ska ha en chans att komma in på arbetsmarknaden när de vuxit på sig.